Hur går en rättegång i brottmål till?

I juridisk mening är rättegång hela processen från det att en person misstänks för brott till dess att dom i målet meddelas eller ärendet skrivs av (avslutas) av annan anledning. I dagligt tal används begreppet rättegång för det som i domstol kallas för huvudförhandling. På denna sida beskrivs i korthet hur hela brottmålsprocessen går till.  

Förundersökning

Ett brottmål inleds med en misstanke om att brott har begåtts. Polisen utreder då vad som hänt genom till exempel förhör med den misstänkte, brottsoffer (målsägande) och vittnen, undersökning av brottsplatsen och teknisk utredning. Detta kallas för förundersökning och leds i de allra flesta fall av åklagare men kan i enklare fall ledas av polis. Sekretess gäller för de uppgifter som ingår i förundersökningen, så uppgifterna utgör normalt sett inte offentliga uppgifter. Trots att sekretess gäller för uppgifterna i förundersökningen har den misstänkte och dennes försvarare rätt att löpande ta del av det som kommit fram i förundersökningen, så länge det inte är till men (nackdel) för utredningen. Men förundersökningsledaren måste kunna motivera varför utlämnande av en viss uppgift skulle vara till nackdel till för utredningen. När förundersökningen är klar sammanställs de uppgifter som anses relevanta för utredningen i ett så kallat förundersökningsprotokoll som den misstänkte och dennes försvarare får ta del av. Efter genomgång av förundersökningsprotokollet kan försvararen och den misstänkte begära att ytterligare utredningsåtgärder ska genomföras, till exempel ytterligare polisförhör med viss person eller ytterligare teknisk utredning (försvararen och den misstänkte kan även begära sådan komplettering under utredningens gång). Försvararen och den misstänkte kan även anföra vad de i övrigt anser är nödvändigt inför åklagarens beslut om åtal ska väckas eller inte. De uppgifter i förundersökningen som inte anses relevanta för utredningen samlas av polisen i något som slarvigt kallas för "slasken". Försvararen och den misstänkte har även rätt att ta del av de uppgifter som finns i slasken, vilket särskilt i större brottmål med mycket utredningsmaterial kan vara mycket viktigt att göra. Detta eftersom det kan finnas uppgifter i slasken som talar till den misstänktes fördel. 

Rätt till offentlig eller privat försvarare

Den som är misstänkt för brott har redan på detta stadium, förundersökning, alltid rätt att biträdas av en försvarare. Ofta har den som är misstänkt för brott även rätt till en så kallad offentlig försvarare, som i första hand betalas av staten. Du har rätt att begära vilken advokat du vill som din offentlige försvarare. Så det är bra att på förhand ha bestämt sig för vem man vill ha som sin offentlige försvarare om man någon gång skulle komma att misstänkas för brott. Det finns oftast inte tid att leta efter duktiga försvarsadvokater när man misstänks för brott och ska förhöras av polisen. Detta gäller särskilt om du anhålls eller häktas då du normalt sett inte får kontakta någon och inte får ha tillgång till dator eller telefon. Här kan du läsa mer om när man har rätt till offentlig försvarare: Vem har rätt till offentlig försvarare?  

Om den misstänkte är anhållen eller häktad har denne alltid rätt att prata med och träffa sin försvarsadvokat. Advokaten har tystnadsplikt och ska enbart tillvarata den misstänktes intressen och är helt oberoende i förhållande till stat, polis, åklagare och domstol. 

Försvararen och den misstänkte bör redan från första dagen förbereda försvaret. Schiöld Advokatbyrå arbetar på så sätt att alla möjliga åtgärder vidtas i ett så tidigt skede som möjligt i syfte att försöka få brottsmisstanke avskriven och, i förekommande fall, frihetsberövad klient frisläppt.   

Rätt till målsägandebiträde

Även brottsoffer, som kallas målsägande, har under vissa förutsättningar rätt till ett juridiskt ombud som kallas målsägandebiträde och betalas av staten. Målsägandebiträdets uppgifter är att tillvarata dina intressen, lämna stöd och hjälp åt dig under hela rättsprocessen samt att utreda och föra din talan om eventuella skadeståndsanspråk. Det är domstolen som beslutar om du har rätt till ett målsägandebiträde. Detta kan domstolen göra först när förundersökning har inletts. Det är i princip bara advokater eller biträdande jurister som kan förordnas till målsägandebiträden. Om du har utsatts för våldsbrott, rån, sexualbrott, hatbrott eller annan grov brottslighet har du i princip alltid rätt att få hjälp av ett målsägandebiträde. Du kan även ha rätt till målsägandebiträde om du utsatts för annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till dina personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att du har ett särskilt starkt behov av ett målsägandebiträde. Rätten till målsägandebiträde följer av 1 § lag (1988:609) om målsägandebiträde. Målsägandebiträden utses av domstol, men du kan även begära att viss advokat eller biträdande jurist ska företräda dig. 

Rättegång/huvudförhandling

När förundersökningen är klar beslutar åklagaren ifall åtal ska väckas eller inte. Om åklagaren bedömer att det finns tillräckliga bevis för att den misstänkte har begått den påstått brottsliga gärningen måste åklagaren väcka åtal, dvs. åklagaren har åtalsplikt. Motsatsvis gäller att om det inte finns tillräckliga bevis som "bortom rimligt tvivel" (mycket starkt beviskrav) styrker att den misstänkte begått någon brottslig gärning så ska åklagaren inte väcka åtal, utan istället besluta att förundersökningen ska läggas ned. 

Att väcka åtal innebär att åklagaren skickar in en ansökan om stämning till tingsrätten med begäran om att den misstänkte ska dömas till ansvar för den påstådda brottsligheten. När åtal har väckts kallas den misstänkte för tilltalad. Tingsrätten kommer därefter att boka in huvudförhandling i målet, dvs. det som i dagligt tal kallas rättegång. Till rättegången kallas den tilltalade och dennes försvarare, eventuell målsägande och målsägandebiträde, eventuella vittnen och sakkunniga.

Målet ropas på

Om den tilltalade är häktad kommer denne att föras in i rättegångssalen från en speciell häktesingång. Advokat Jimmy Schiöld besöker alltid klienten i häktesrummet innan rättegången för att gå in tillsammans med klienten (men det har dessvärre vid enstaka fall hänt att klienten förts till rättegångssalen från häktet precis i samband med att målet ropas på). Det är viktigt att den tilltalade känner och får det stöd som krävs av försvarsadvokaten i alla lägen. Klienten och advokaten är ett team och står tillsammans under hela rättsprocessen. 

Om den tilltalade inte är häktad så möts den tilltalade och dennes försvarsadvokat i domstolen på avtalad tid innan målet ska ropas på. Detsamma gäller för målsägande och målsägandebiträde. Sedan väntar advokaten och klienten i närheten av rättegångssalen till dess att domstolen "ropar på målet" som det heter. Det innebär att ett meddelande går ut i domstolens högtalarsystem och låter ungefär "Tingsrätten håller huvudförhandling i målet mellan åklagaren och [den tilltalade]. Parter och ombud kallas till tingssal X" 

Därefter går den tilltalade, försvarsadvokaten, åklagaren, eventuell målsägande och målsägandebiträde in i rättegångssalen. Åhörare tillåts också gå in i salen, då rättegångar i regel är offentliga. Men domstolen kan i mål som behandlar känsliga uppgifter, till exempel mål om sexbrott, besluta om så kallade stängda dörrar och då får inte åhörare vara med under rättegången. Vittnen får inte vara med i rättegången från början, utan dessa kommer ropas in när det är deras tur att förhöras. 

Hur ser rättegångssalen ut?

Rättegångssalarna kan se lite olika ut beroende av domstol. I normalfallet finns det en domarbänk längst fram där det sitter en juristdomare (ordföranden, som leder förhandlingen), tre nämndenämnd (inte jurister) och en protokollförare. Juristdomaren och nämndemännen är domarna som sen kommer att bedöma om den tilltalade är skyldig eller inte, vilken påföljd (straff) som den tilltalade ska få och om den tilltalade ska betala skadestånd till målsäganden och så fall hur mycket. Det kan även finnas andra rättegångsfrågor som domarna ska ta ställning till och besluta om. Domarnas röster är lika mycket värda, men om två av domarna röstar för att den tilltalade ska frias från åtalet eller två av domarna röstar för ett mildare straff än de andra två så gäller det som rättens beslut. I större brottmål som pågår lite längre tid kan det vara två juristdomare (en av dem är då ordförande) och fyra nämndemän. Detta bland annat för att undvika att man måste ta om rättegången ifall någon av dem till exempel blir sjuk.

Till vänster i salen när man kommer in finns en bänk där åklagaren, målsäganden och målsägandebiträde ska sitta. Till höger i salen när man kommer in finns en bänk där den tilltalade och försvarsadvokaten ska sitta. I vissa salar är det omvänd ordning för att häktesingången är på den vänstra sidan, och i så fall ska den tilltalade och försvararen sitta där medan åklagaren, målsäganden och målsägandebiträdet sitter på höger sida. I mitten av salen finns en bänk eller vittnesbås där vittnen och eventuella sakkunniga ska sitta när de hörs inför rätten. 

Längst bak i salen, vid ingången till rättegångssalen, finns bänkar eller stolar där åhörare ska sitta. Vissa salar är även så kallade säkerhetssalar och då finns det ett skyddsglas mellan åhörarplatsen och övriga delen av rättegångssalen. 

Vad händer när alla är på plats? 

När alla har satt sig på sina platser gör rättens ordförande en närvarokontroll och stämmer av så att alla som har kallats, förutom vittnena, är på plats. Ordföranden kan då även ställa frågor för att kontrollera så att adresser till parterna eller andra uppgifter som rätten har stämmer. Om alla är på plats frågar ordföranden åklagaren, försvararen och eventuellt målsägandebiträde ifall det finns några hinder mot att hålla huvudförhandlingen. Om det inte framförs några invändningar om hinder och inte anses föreligga några hinder så inleds därefter rättegången. 

Ansvarsyrkande, enskilt anspråk och inställning

Åklagaren börjar med att framställa sitt ansvarsyrkande och sin gärningsbeskrivning. Det kan till exempel låta "Jag yrkar att Lisa döms till ansvar för misshandel. Lisa har slagit ett slag med knuten näve i målsäganden Kalles ansikte som orsakade smärta och svullnad. Det hände den 1 juli i år på Sveavägen, Stockholm i Stockholms stad. Lisa begick gärningen med uppsåt. Som lagrum åberopas 3 kap. 5 § brottsbalken". 

Om målsäganden vill begära skadestånd får denne genom målsägandebiträdet om sådan utsetts framställa sitt skadeståndsyrkande (annars själv alternativt genom åklagaren om åklagaren för målsägandens talan). Det kallas även för enskilt anspråk. Det kan till exempel låta "Kalle yrkar att tingsrätten förpliktar Lisa att till honom betala 5 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 1 juli i år till dess att betalning sker. Beloppet avser kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Kalle biträder åtalet" Det sista, att målsäganden biträder åtalet, betyder att målsäganden blir formell part i målet och kan åberopa egen utredning och bevisning samt ges även rätt att själv överklaga en eventuell friande dom även om åklagaren inte skulle vilja göra det.     

Därefter får den tilltalade genom sin försvarare avge sin inställning till åklagarens ansvarsyrkande och målsägandens skadeståndsyrkande. Det kan till exempel låta "Lisa medger omständigheterna i sig men förnekar brott och bestrider ansvar. Hon utdelade slaget i nödvärn eftersom Kalle strax dessförinnan hade puttat henne och hotat att allvarligt skada henne. Lisa bestrider Kalles yrkande om skadestånd. I första hand då hon inte har begått något brott mot honom. I andra hand då Kalle med hänsyn till hans eget agerande inte har utsatts för en så pass allvarlig kränkning att någon ersättning bör utgå".  

När detta är klart är det dags för parternas sakframställningar. 

Sakframställningar

Åklagaren är den som börjar med sin sakframställning. Då beskriver åklagaren vad som enligt dennes uppfattning har inträffat den aktuella tidpunkten och varför den tilltalade enligt åklagaren gjort sig skyldig till det påstådda brottet. Åklagaren går också igenom den skriftliga bevisning som åklagaren vill åberopa, alltså som åklagaren vill visa och lägga fram till rätten. Det kan till exempel vara bilder eller filmer från övervakningskamera eller som något vittne har tagit eller spelat in, journalanteckningar från läkarbesök, rättsintyg osv. Åklagaren brukar ibland även säga något om de vittnen som ska höras under rättegången. 

Efter åklagarens sakframställning är det målsägandens tur, genom målsägandebiträdet om sådant finns. Målsägandebiträdet lägger då till ifall det enligt målsäganden är något som saknas i åklagarens sakframställning kring det som inträffat beträffande händelseförloppet. Målsägandebiträdet brukar också utveckla grunderna för de skadestånd som yrkas och varför målsäganden har rätt till den ersättning som begärs. Ibland åberopar målsäganden egen bevisning, framförallt för att styrka skadeståndsyrkandet. Det kan till exempel vara underlag från ytterligare läkarundersökningar, sjukintyg, kvitton på kostnader osv. 

Därefter är det dags för den tilltalades sakframställning, som görs av försvararen. Försvararen redogör då för vad som enligt den tilltalade har hänt den aktuella tidpunkten; framförallt med fokus på vad som skiljer sig från vad åklagaren och målsägandebiträdet har sagt. Om det finns anledning att kommentera den bevisning som åberopats av åklagaren och målsäganden kan försvararen även göra det i sakframställningen, men i vissa fall kan det vara bättre att vänta med sådan argumentation till slutanförandet. Om försvararen har åberopat egen bevisning så går försvararen även igenom den. 

Rättens domare har inte har läst förundersökningsprotokollet innan rättegången och ingen av parterna får läsa upp eller åberopa något ur de nedtecknade polisförhören i förundersökningsprotokollen som bevisning (detta är endast möjligt i sällsynta undantagsfall). För rättegångar i Sverige finns regler som kallas omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna. Dessa innebär att rätten enbart får avgöra målet på vad de sett och hört under rättegången och parter och vittnen ska höras muntligen inför rätten för att rätten ska kunna grunda domen på de uppgifter som har lämnats eller framkommit.  

I vissa fall kan det även bli aktuellt med så kallad syn av ett föremål eller plats, till exempel en påstådd brottsplats. Vid syn av plats, eller föremål som inte kan tas med till domstolen, så åker parterna och rätten dit och granskar platsen eller föremålet. Den som åberopat synen får berätta vad det är denne vill visa. 

Förhör 

Efter sakframställningarna inleds upptagning av den muntliga bevisningen, dvs. förhören. Först ska målsäganden berätta sin version av vad som hänt. Målsäganden avlägger ingen ed. Rättens ordförande brukar be målsäganden att först fritt berätta om vad som hänt. Därefter får åklagaren, målsägandebiträdet och försvarsadvokaten ställa frågor. 

Efter målsäganden får den tilltalade berätta sin version av vad som hänt. Inte heller den tilltalade avlägger ed. Den tilltalade brukar ges tillfälle att först fritt berätta vad som hänt, därefter får åklagaren, målsägandebiträdet och försvararen ställa frågor. 

Efter förhören med parterna är det dags för vittnesförhören (och eventuella sakkunniga ifall sådana finns i målet). Om vittnet är närstående till den tilltalade så ska denne inte avlägga någon ed. Annars ska vittnet avlägga ed på heder och samvete innan förhöret, och lämnar därefter sina uppgifter under straffansvar. Det innebär att vittnet måste hålla sig till sanningen och får inte heller medvetet undanhålla något. Den som åberopat förhöret får börja med att ställa frågor, vilket oftast är åklagaren. Därefter får målsägandebiträdet och försvararen ställa frågor. 

Vid förhör gäller att den som leder förhöret (den som först ställer frågor) inte får ställa ledande frågor, alltså frågor som till sin form och karaktär inbjuder ett visst svar. Till exempel om åklagaren frågar målsäganden Kalle "Visst stämmer det att Lisa slog dig väldigt hårt i ansiktet?". Detta är alltså inte tillåtet. Däremot är det tillåtet för försvararen att efter åklagarens förhör ställa ledande frågor för att undersöka om vittnets eller målsägandens berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Till exempel "Du sa att Lisa slog dig väldigt hårt i ansiktet, stämmer det? Av journalanteckningarna framgår att skadorna inte är allvarliga och att det sannolikt varit fråga om lättare yttre våld. Detta tyder på att hon inte slog dig så hårt, inte sant?".

En gyllene regel för oss försvarare är att vi inte ställer frågor där vi inte vet vad vi får för svar och som kan skada klienten om en viss oönskad uppgift lämnas. Däremot kan man ibland ställa frågor i sådan situation om man har underlag, till exempel förhörsutskrift i förundersökningsprotokoll, som man kan konfrontera förhörspersonen med. En viktig sak att ha i minnet är att det är åklagaren som har bevisbördan. Det betyder att åklagaren måste bevisa att en tilltalad begått den brottsliga gärning som påstås.   

Personalia     

Efter förhören finns det ett särskilt avsnitt i rättegången som kallas personalia. Då går man igenom den tilltalades personliga förhållanden. De personliga förhållandena har betydelse för vilket straff den tilltalade ska få om denne döms för brottet. Rätten går först igenom belastningsregisterutdrag för den tilltalade, där det framgår om den tilltalade tidigare dömts för brott. Ofta har rätten även inhämtat ett yttrande från frivården, som gjort en personutredning av den tilltalade efter möte med denne. Om den tilltalade är ungdom brukar yttrande från Socialtjänsten ha inhämtats. Yttrandet läses normalt upp av rätten i relevanta delar. Därefter brukar rättens ordförande och försvararen ställa frågor till den tilltalade om dennes personliga förhållanden. Försvararen fokuserar då givetvis på sådana omständigheter som talar i förmildrande riktning för den tilltalade. 

Slutanföranden  

Det sista momentet i rättegången heter slutanföranden, kallas även för plädering i dagligt tal. Vid slutanförande "knyter part ihop säcken" och sammanfattar vad som enligt dennes uppfattning framkommit i målet. Vanligtvis framförs merparten av de juridiska argumentet först vid slutanförandena. Åklagaren inleder med sitt slutanförande och argumenterar då kring varför den tilltalade ska dömas för påstått brott och vilket straff som den tilltalade enligt åklagaren bör få. Därefter är det målsägandebiträdets tur, som har möjlighet att hjälpa åklagaren och anföra sådant som denne anser bevisar att den tilltalade är skyldig. Målsägandebiträdet brukar emellertid fokusera på varför målsäganden har rätt till skadestånd och varför begärt belopp är skäligt. Rättegången avslutas med försvararens slutanförande. Om klienten har förnekat brott så fokuserar försvararen givetvis på alla omständigheter, uppgifter och underlag som talar för att den tilltalade är oskyldig, och även på eventuella brister i den bevisning som åberopats av åklagaren och målsäganden. Försvararen argumenterar även för vilket straff som är lämpligast för den tilltalade, om denne skulle dömas, och fokuserar då på de förmildrande omständigheter som finns i målet. Försvararen motiverar även varför målsäganden inte ska ha rätt till skadestånd, för det fall den tilltalade inte vill betala något skadestånd.   

Därefter avslutas rättegången, och rätten inleder sin överläggning (prövning av målet) innan dom beslutas. 

Dom

I vissa fall, till exempel i mål som rör ungdomar eller i mål av enklare beskaffenhet, så kan dom avkunnas på en gång efter rättegången. Då får man stanna kvar en liten stund och efter överläggning höra domen direkt från rätten. I de allra flesta fall får man efter rättegången vänta någon eller några veckor till dess att dom meddelas som det heter. Då skickas domen till parterna, och den tilltalade och målsäganden kan gå igenom domen med sina ombud. Om någon av parterna är missnöjd med domen finns möjlighet att överklaga denna. 


Nedan finns en film som framtagits av Sveriges Domstolar och som ger en visuell inblick i hur det går till vid en brottmålsrättegång